fredag 30 mars 2012

Minskad smärta och förbättrad funktion hos löpare med compartmentsyndrom i skenbensmuskulatur








LÖPARNAPRAPATEN @ Specialistgruppen

Dagens inlägg presenterar en nypublicerad studie från mars, 2012 som indikerar att personer med CECS (chronic eterional compartment syndrome) blivit behjälpta med signifikant minskad smärta och ökad funktion genom omskolning till framfotalöpning. Studien analyserade huruvida patienter med smärta i skenbensmuskulatur orsakat av för högt tryck i angivna musklers loge (bindväv/fascia som kapslar in specifika muskler och muskelenheter) blev behjälpta av förändrad löpteknik. 10 st med angiven diagnos observerades vad gäller tryck i muskelloge, smärta och funktion. Resultatet indikerade att dessa löpare fick en signifikant förbättring vad gäller alla dessa delar. Upp till ett år efter genomförd studie låg trycket i berörd muskelloge på acceptabla icke smärtgenererande nivåer, löparna upplevda signifikant minskad smärta och förbättrad funktion. Dessutom kunde löparna avlägga en betydligt längre löpdistans i jämförelse med innan genomförd studie.

Undertecknads och författarnas mening är att detta kan bero på en minskning av vertikal belastning vilket även tidigare studier påvisat genereras av en mellan/framfotaisättning i jämförelse med hälisättning. Dock anser jag att deltagarunderlaget i studien är alltför lågt för att dra alltför stora slutsatser. Likväl visar denna studie på att de finns underlag för att löpteknik kan påverka befintlig skada till de bättre, något som tidigare till stor del stått obekräftat inom vetenskapen.

onsdag 7 mars 2012

Running mechanics del 3/3 - belastning

 

 

 

LÖPARNAPRAPATEN @ Specialistgruppen

I detta inlägg presenteras en studie publicerad 2010, skapad av Barfotadoktorn Daniel E Lieberman med fokus på belastningsmekanismer vid fotisättning.

Påverkar fotinsättning kollisionskrafterna (belastningen på rörelseapparaten) mellan löparens kropp och underlaget. Om man skall tro Doktor D. Lieberman så är svaret, ja. Jag är nog beredd att instämma.

Daniel Lieberman, läkare vid Harvards universitets Skeletal Biology Lab presenterade i sin forskningsrapport från 2010 fotvinkelns inverkan på kraftöverföringen mellan foten och  underlaget. I angiven artikel kunde Lieberman dels konstatera att majoriteten av artikelns urval som sprang barfota landade med en isättning på framfot alternativt mellanfot. Så fort densamma löpare sprang med klassiskt uppbyggda löparskor skedde isättningen på hälen istället. Lieberman inklusive undertecknad tolkade detta som att skorna mer eller mindre tvingade löparen till att konsekvent landa på hälen på grund av skornas anatomi. Vidare kunde Lieberman även konstatera att kollisionskrafterna som uppmättes vid fotens isättning mot underlaget var signifikant högre vid hälisättning oavsett skodd eller oskodd isättning. Detta tolkades som en direkt reaktion av att vid framfot/mellanfotsisättning är foten betydligt mer plantarflekterad (sträckt vrist) vilket genererar en ökad eftergivlighet av vristen med minskat stum isättning.

Vare sig studien eller undertecknad kan dock styrka huruvida endast fotens vinkel vid isättning kan påverka en mer effektiv löpning eller generera minskad skadefrekvens. Som jag tidigare skrivit anser jag att god löpteknik inkluderar så mycket mer än endast vinkeln på foten vid isättning. Dessutom bör en eventuell övergång från en löpteknik till en annan föregås av individuellt företagna aspekter (skapa en personlig anpassning till de generella löptekniska rekommendationer som föreligger). Om inte ovanstående resonemang tillgodoses tillsammans med en långsam progrediering är risken stor att dina nuvarande problem bara flyttas till ett annat område. Ett klassiskt exempel på detta är patienter som beskriver en total lättnad från tidigare knäbekymmer i och med förändrad löpteknik men numer besitter besvär med smärtande vad/hälsena istället. För att summera ovanstående är min mening att ur ett generellt perspektiv kommer troligtvis inte skadefrekvensen minska men heller inte öka med ett eventuellt intåg av framfota/mellanfotsisättning hos alla löpare. Däremot tror jag att det för väldigt många kan skapa ett nytt förhållningssätt till löpningen samt väcka tankar om att löpning inte behöver bedrivas på ett förutbestämt konsekvent sätt utan med en mer individuellt förankrad löpteknik.

Så med ovanstående teoretiska kunskaper i ryggen är de väl bara att ge sig ut och springa utan övriga förhållningsregler?! Givetvis inte, löparkroppen behöver underhåll av tekniska- och styrkeökande övningar. Här vidarebefodras du till ett sammandrag av riktigt bra övningar med fokus på löptekniksskolning och ökad styrka av löprelevanta muskler. Detta sammandrag är skapad av min kollega naprapat Joseph Beg på Löpkliniken. På Specialistgruppens klinik kommer vi även under våren att hålla i gruppträning för löpare. Tanken med denna gruppträning är att precis som länkade övningar stärka din löpteknik, styrka och uthållighet. Skillnaden är att detta görs under handledning av Specialistgruppens löparinstruktörer i mindre grupper för perfekt balans mellan gruppdynamisk motivation och individanpassad handledning i övningsförfarandet. För mer info kontakta Specialistgruppen.

fredag 2 mars 2012

Running mechanics - del 2/3

 





LÖPARNAPRAPATEN @ Specialistgruppen

Som utlovat fortsätter inläggsserien kring löptekniska aspekter. Dagens inlägg fokuserar på terapeuters roll vid kopplingen mellan löporienterade besvär och icke optimal löpteknik.

Länken mellan löpassocierade besvär och icke optimal löpteknik diskuteras inte så ofta mer än i generella ordalag, av flera orsaker. Några av anledningarna kan vara ämnets nyetablering, det relativt begränsade forskningsunderlaget, okunskap inom området och - med risk för att sticka ut hakan -lathet/rädsla hos den rådfrågade expertisen. Med det senaste påståendet menar jag att av flertalet skäl så är det ett enklare alternativ för behandlande läkare, naprapat, kiropraktor, sjukgymnast eller massör att rekommendera skoinlägg, mer dämpade skor, träna bålstabilitet eller kanske till och med rekommendera att sluta springa helt istället för att analysera vad som faktiskt fallerar i löparens utövande.

Utan att förhoppningsvis trampa på någons tår så tror jag att de löptekniska bitarna förbises alltför ofta av ovanstående anledningar. Tro nu inte att jag anser att angivna rekommendationer är olämpliga i skadereglerande syfte, absolut inte. Vid rätt ställd diagnos, för rätt person, i rätt fas och i rätt dos kan dessa rekommendationer definitivt behövas. Men vad gör man om löparknät, ryggvärken eller hälsporren inte blir bättre trots väldämpade skor och jättestark bål? Mitt svar är individanpassad analys av vad i löparens utövande som fallerar tillsammans med ett ställningstagande kring vad som faktiskt gör ont.

En skada måste diagnostiseras (vad som smärtar). Varför skadan har uppkommit måste säkerställas och hur skadan skall åtgärdas måste klargöras. Om inte dessa tre delar i det kliniska arbetet efterlevs kan skadan eventuellt helt förbises, ta onödigt lång tid att rehabilitera eller generera att andra skador uppstår.

Att exempelvis som terapeut ställa diagnosen smärta i knä på grund av överbelastning med vila som enda rekommendation utan övriga upplysningar är enligt mig dåligt terapeutiskt arbete troligtvis baserat på okunskap, lathet eller både och. En duktig terapeut skulle i ovanstående exempel istället kunna säga: Du lider av ett så kallat hopparknä (diagnos) även kallad patellar tendinopati och det beror på dina svaga sneda bukmuskler på vänster sida samt din icke optimala löpteknik (varför). Räkna med att behöva vila helt i 1 v tills skadans akuta fas är över för att sedan allteftersom kunna återuppta den träningsstatus du hade innan skadan uppkom. För att nå dit behöver vi dels jobba med den smärtande strukturen samt dina svagheter i form av att stärka dina bålmuskler på vänster sida samt förändra delar i din löpteknik (åtgärd/rekommendation). Detta är ett exempel på bra patientarbete.

I tidigare inlägg redovisades vad bra löpteknik innefattar. Om löprundan i motsats till redovisad löptekniksvideo exempelvis innehåller inslag av gamnackeposition, armpendling likt en spratteldocka och en höft som pendlar som en catwalkmodell är det givet att detta kan generera bekymmer. Krutet i behandlingsförfarandet skall läggas på den mest fallerande delen för att uppnå bäst resultat. Det är i detta resonmenag som många går bet.

Att ordinera skoinlägg vid ett löparknä för att det tillhör generell praxis trots att patienten är i större behov av bålträning och/eller förbättrad löpteknik är ingen bra utgångspunkt. Den komplexa problematiken ställer idag högre krav på terapeuten som uttöver generella normer bör likväl se till ergonomiska brister, som dålig löpteknik, såväl som externa faktorer, som hårt underlag, i sin diagnostisering. Den individanpassade löpanalysen är nyckeln till fortsatt bra patientarbete vid löporienterade besvär.