Som utlovat fortsätter inläggsserien kring löptekniska aspekter. Dagens inlägg fokuserar på terapeuters roll vid kopplingen mellan löporienterade besvär och icke optimal löpteknik.
Länken mellan löpassocierade besvär och icke optimal löpteknik diskuteras inte så ofta mer än i generella ordalag, av flera orsaker. Några av anledningarna kan vara ämnets nyetablering, det relativt begränsade forskningsunderlaget, okunskap inom området och - med risk för att sticka ut hakan -lathet/rädsla hos den rådfrågade expertisen. Med det senaste påståendet menar jag att av flertalet skäl så är det ett enklare alternativ för behandlande läkare, naprapat, kiropraktor, sjukgymnast eller massör att rekommendera skoinlägg, mer dämpade skor, träna bålstabilitet eller kanske till och med rekommendera att sluta springa helt istället för att analysera vad som faktiskt fallerar i löparens utövande.
Utan att förhoppningsvis trampa på någons tår så tror jag att de löptekniska bitarna förbises alltför ofta av ovanstående anledningar. Tro nu inte att jag anser att angivna rekommendationer är olämpliga i skadereglerande syfte, absolut inte. Vid rätt ställd diagnos, för rätt person, i rätt fas och i rätt dos kan dessa rekommendationer definitivt behövas. Men vad gör man om löparknät, ryggvärken eller hälsporren inte blir bättre trots väldämpade skor och jättestark bål? Mitt svar är individanpassad analys av vad i löparens utövande som fallerar tillsammans med ett ställningstagande kring vad som faktiskt gör ont.
En skada måste diagnostiseras (vad som smärtar). Varför skadan har uppkommit måste säkerställas och hur skadan skall åtgärdas måste klargöras. Om inte dessa tre delar i det kliniska arbetet efterlevs kan skadan eventuellt helt förbises, ta onödigt lång tid att rehabilitera eller generera att andra skador uppstår.
Att exempelvis som terapeut ställa diagnosen smärta i knä på grund av överbelastning med vila som enda rekommendation utan övriga upplysningar är enligt mig dåligt terapeutiskt arbete troligtvis baserat på okunskap, lathet eller både och. En duktig terapeut skulle i ovanstående exempel istället kunna säga: Du lider av ett så kallat hopparknä (diagnos) även kallad patellar tendinopati och det beror på dina svaga sneda bukmuskler på vänster sida samt din icke optimala löpteknik (varför). Räkna med att behöva vila helt i 1 v tills skadans akuta fas är över för att sedan allteftersom kunna återuppta den träningsstatus du hade innan skadan uppkom. För att nå dit behöver vi dels jobba med den smärtande strukturen samt dina svagheter i form av att stärka dina bålmuskler på vänster sida samt förändra delar i din löpteknik (åtgärd/rekommendation). Detta är ett exempel på bra patientarbete.
I tidigare inlägg redovisades vad bra löpteknik innefattar. Om löprundan i motsats till redovisad löptekniksvideo exempelvis innehåller inslag av gamnackeposition, armpendling likt en spratteldocka och en höft som pendlar som en catwalkmodell är det givet att detta kan generera bekymmer. Krutet i behandlingsförfarandet skall läggas på den mest fallerande delen för att uppnå bäst resultat. Det är i detta resonmenag som många går bet.
Att ordinera skoinlägg vid ett löparknä för att det tillhör generell praxis trots att patienten är i större behov av bålträning och/eller förbättrad löpteknik är ingen bra utgångspunkt. Den komplexa problematiken ställer idag högre krav på terapeuten som uttöver generella normer bör likväl se till ergonomiska brister, som dålig löpteknik, såväl som externa faktorer, som hårt underlag, i sin diagnostisering. Den individanpassade löpanalysen är nyckeln till fortsatt bra patientarbete vid löporienterade besvär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar