LÖPARNAPRAPATEN @ Specialistgruppen
En evig diskussion både hos löpare sinsemellan men även mellan icke löpande skeptiker är att löpning borde vara en perfekt grogrund för att åsamka sig själv förslitningsskador. Givetvis finns det en hel del sanningar i detta påstående men enligt mig är inte löpare mer unika än någon annan att ådra sig skador eller smärta från allehanda kroppsdelar. Tittar man specifikt mot särskilda områden så är knäproblem överrepresenterat hos aktiva löpare. Den stora skadebenägenheten, belastningskomponenten och underkroppskravet vid löpning borde alla tre generera ett större slitage av knäleden, något som oftare borde generera artros i omnämnd led i jämförelse med andra ickelöpande individer? Än så länge är detta inget som kan påvisas. Löpare drabbas lika sällan/ofta av knäledsartros som övrig population. En förklaring till detta kan vara att den maximala belastningen som uppmätts i knäleden vid varje isättning inte är större än vid normal gång. Detta tros bland annat bero på att tiden när du är i marken vid ett normalt löpsteg är kortare än vid sedvanlig gång.
Så trots det stora skadepanoramat av allehanda knäåkommor hos löpare är det i dagsläget svårt att tillskriva själva belastningskomponenten som en bidragande faktor utan det torde snarare härröra från andra aspekter såsom ökade koordinationskrav, muskelsvagheter med mera. Kontenta; du springer dig inte till degenerativa förändringar i knäleden, dessa problem åsamkas av andra faktorer.
För er som är intresserade länkar jag till en studie som bekräftar ovanstående tes.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar